Text av Per Ryngefors, publicerad i Axiom (TJTKs medlemstidning) nr 2, 1989

Material: Brett spårhalsband eller spårsele/ spårlina 10 m/ klöv av älg eller rådjur/ nötblod/ ketchupflaska el dyl/ spårkäpp ca 1,5 m/ skumgummibitar 2x2x2 cm spikas med pappspik i båda ändarna av käppen/ liten hink/ snitslar; jag brukar ta klädnypor av den sorten som har ett litet hål där man klämmer, och trä ca 50 cm långa plastremsor genom hålet, klädnyporna sätter jag på en ståltrådsring som jag hänger om halsen. Det ser lite fånigt ut, men är faktiskt väldigt bra; man har snitslarna tillhands och man har bägge händerna fria, och när spårningen är slut är det väldigt lätt att få med snitslarna hem och dom kan användas ganska många gånger.

Vad ska man nu med allt det här till? Förutsättning: att hunden aldrig tidigare har gått på blodspår. För att väcka intresse kan man binda klöven i ett snöre och dra den fram och tillbaka på gräsmattan, då vaknar snart jaktinstinkten. Gör man detta ett par gånger före träningen på blod, så känner hunden igen viltdoften och allt går så mycket lättare.
De första spåren lägger man med ketchupflaskan. Gå och spruta ut blodet i en rak linje ca 25 m och OBS! i medvind. Det är viktigt, så att hunden måste gå framåt för att få ny kontakt med blodvittringen. Klöven släpar man efter sig i samband med blödningen, den skall sedan ligga kvar vid spårslutet. Låt spåret ligga 3-5 timmar innan ni startar hunden, då har blodet hunnit dra ner i marken, annars kan det hända att hunden slickar i sig blodet.
När hunden har fattat vad det rör sig om gör man spåren längre och svårare, och då övergår man till blodläggarkäpp. Man doppar alltså käppen i ett kärl med blod och "stämplar" med ca en meters mellanrum och ca 15 stämplar per doppning. Jag brukar ha blodet i en liten hink med lock och så har jag skurit ett litet hål i locket, lagom att doppa igenom (skulle man ramla eller tappa hinken finns det ju en chans att åtminstone en del blod blir kvar i hinken).
Alla officiella spårprov läggs med spårkäpp. De är 600 m och man använder 3 dl blod. De skall ha 4 vinklar och ett bloduppehåll på 15 meter på en "raksträcka". Viltdelen ska släpa med hela tiden och läggas i spårslut.
Ex på spår: 100 m rakt fram, vinkel höger, 100 m, vinkel vänster, 100 m, vinkel höger, 200 m, spårslut. Mellan 2:a och 3:e vinkeln 15 m bloduppehåll på lämpligt ställe.
I början av träningen brukar man kunna hålla reda på var spåret är lagt, men när spåret blir längre är det omöjligt. Man MÅSTE, och detta är viktigt, alltid veta exakt var spåret går, och det är här som klädnyporna med snitslar kommer in i bilden. Jag brukar använda ca 60 klädnypor till ett 600-metersspår. I vinklarna sätter man 2 snitslar, vid bloduppehållet markerar man exakt var man slutar resp börjar igen. Spårslut markeras med 3 snitslar. Spårstart = "sårlegan" gör man genom att sparka upp en liten grop och bloda ordentligt. Jag kan nämna att själv har jag en bayersk viltspårhund, en ras som helt är avlad på ett bra luktsinne. För att hon inte ska tröttna på spårträning får man göra spåret extra svårt; ca 2 m mellan stämplarna och kanske 1 dl blod på ett 600 m långt spår.

Så över till hunden i sammanhanget. Halsband eller spårsele? Det är en smaksak. Halsbandet ska vara ett läderhalsband av bred typ, 3-5 cm. Stryphalsband i vilken form det vara månde får inte användas. Spårselar finns en massa fabrikat att välja på, så det är bara att prova ut en som passar.
För- och nackdelar: Har man en lugn hund spelar valet inte någon större roll, men är hunden av den livligare eller "heta" typen kan halsbandet vara fördelaktigt, då spårlinan som regel hanmnar under hunden efter en stund. Drar då hunden mycket, så drar man ner hundnäsan i spåret genom att hålla igen på linan. I spårsele däremot drar man upp hunden ur spåret, och då vill den gärna gå fortare för att få ner nosen i spåret igen, vilket blir en ond cirkel. Nämnas kan att idealtiden på ett 600-metersspår är ca 15 minuter. Kommer hunden under 10 minuter så döms den direkt ner till 3:e pris. Meningen med hela spårarbetet är ju att man ska uppträda tyst och lugnt, så att man kan komma till skott då det skadade djuret ligger i sårlegan.
Spårlinan kan vara av läder, platt eller rund, eller typ flagglina. Ej ett glatt plastrep eller liknande, som om hunden rusar, bränner upp händerna på husse. Varför 10 meter? Man ska under hela spårarbetet befinna sig ca 5 meter bakom hunden. När hunden går genom buskar eller ris kan man släppa efter på linan, gå runt och ta in repet igen. Har man mer än 10 m lång lina måste ha tillstånd från Naturvårdsverket (!) för att få träna under hundförbudstiden. Det anses att man inte kan ha full kontroll över hunden om man är mer än 10 m bakom den.

Så börjar vi spårarbetet: Gå fram med hunden i det vanliga kopplet tills det är ca 10-15 m kvar till sårlegan. Sätt hunden där (eller bind den i någon stam). Gå fram till spårlegan och gör en "skottplatsundersökning" samtidigit som du grejar med spårhalsband eller sele och spårlinan. Därefter får hunden gå fram till sårlegan, kommendera "spåår!" - och så börjar spårarbetet.
Ös över hunden beröm under spårarbetet. Skulle det bli problem så hjälp till, men ge alltid hunden en chans att reda ut det hela själv. När ni sedan kommer till spårslutet så ska hunden hitta viltdelen, men låt inte hunden tugga i sig denna, utan ge den hundgodis el dyl i stället och massor av beröm, samtidigt som ni tar av spårutrustningen och sätter på det gamla vanliga halsbandet.
En "dödssynd" som förekommer vid viltspårprov är att det finns "hussar" och "mattar" som leder omkring sina hundar i spårutrustningen både före och efter spårarbetet. Det är ritualerna i början och slutet av spårningen som ger hunden signalen att "nu ska vi spåra och inget annat" resp "nu är vi klara". Tänk er en drivande hund som inte har klart för sig vad för slags arbete som väntar, och han mitt i ett eftersök på skadat vilt växlar över till ett friskt djur, så förstår ni till vilken "nytta" en sådan hund är!
Har ni svårigheter att få hunden att gå spåret så lägg ut lite godis el dyl utefter spåret eller ställ matskålen i spårslutet, så att den får spåra för att få sin mat. Jag har en bekant som garnerade halva skogen med pannkaksbitar när han började spårträna med sin hund. Den blev med tiden riktigt duktig, men om det berodde på pannkakan får vi väl aldrig veta!

 

TJTK logga farg transparent bakgrund 250