Vi har ingen exakt kunskap om terrierrasernas ursprung. De äldsta indikationerna kommer från greken Oppian som levde på 300-talet. Han berättar om brokigt målade brittiska stammar som använde små hundar för att spåra upp och förfölja vilt. Det är mycket möjligt att dessa små hundar är förfäder till dagens terriers.

De första säkra uppgifterna om terriers härstammar från 1400-talet, då abedissan Juliana Berners (Book of St Alban 1485) nämner dessa små hundar som använd vid jakt på vilda djur.

Blome (Gentlemens Recreations 1686) beskrev terriers och deras arbete med följande ord:
”Terriern är en mycket liten hund som används för jakt på räv och grävling. Dess uppgift är att gå ner i gryt och ställa viltet, d.v.s. hålla det i en vinkel av grytet så att det kan grävas upp. Hundens ståndskall visar jägaren exakt var räven befinner sig. För det mesta använder man flera terriers för att kunna släppa in en utvilad hund för att avlasta den först släppta.”

Den första utförliga beskrivningen av terrierns egenskaper ger Sydenham Edward (Cynographia Britannica 1800). ”Terriern är ofta stridslysten, morrig och lättretad, men har hög intelligens och alltid redo när det är dags att arbeta. Han har inte bulldoggens envishet men han har ett mycket snabbt anfall, med hög skicklighet och intelligens. Han bryr sig inte om vad han själv får utstå utan det viktiga är vad han själv uträttar. Hans rörlighet skyddar honom och hans bett kan betyda döden för motståndaren. Han störtar sig direkt in i rävgrytet och kör ut räven eller sliter den i bitar. Även den tjurskalliga grävlingen tvingar han upp i dagsljuset. Lika stort som hans mod är, lika utpräglad är hans intelligens. Han kan jaga räv tillsammans med foxhounds eller hare tillsammans med beaglar, finna spårlöpan åt greyhounds eller stöta vilt tillsammans med spaniels. Vildkatt, mård, iller, vesslor och råttor är hans svurna fiender. Han kör ut uttern ut klippgryten och jagar ner honom till flodstranden och drar sig inte för att fortsätta kampen i vattnet.”

Färgen på dessa terriers beskriver han som ”vanligen svart med rödbruna ben, rödbrun nos och fläckar av samma färg över ögonen, men även blekröda och vita hundar förekommer” Han nämner också att de finns både som strävhåriga och korthåriga.

Under början av 1800-talet blev rävjakt till häst mycket populär i England och vid denna jaktform hade terriern sin givna plats. Under tiden 1800-1815 skrevs flera verk om jakthundar i England och där omnämns också terriern. En oljemålning med namnet ”The foxterrier” från denna tid, av konstnären de Wilde visar en svart terrier med ljusare tecken, den har lång rygg och relativt stora tunga öron som tyder på ett inslag av små parforcehundar av beagletyp. Sådana inkorsningar finns omnämnda i litteraturen.

Denna korta historiska tillbakablick visar att förfäderna till våra grytterriers var i huvudsak svart och brunt tecknade. Man kan härav dra slutsatsen att vår tyska jaktterrier fortfarande har kvar de ursprungliga färgerna.

De historiska källorna beskriver terriern som en mångsidigt användbar hund såväl ovan som under jord.

I Storbritannien drevs jakthundsaveln under 1800-talet mot en allt högre specialisering av hundraserna, t.ex. pointer och setter som stående fågelhundar, retrievers för apportering och spaniels för att stöta vilt.
Terrierraserna gick samma väg och avlades enbart med grytegenskaperna som mål. I denna avelsprocess tappade terriern successivt sina mångsidiga jaktegenskaper.
De första hundutställningarna i England hölls 1859 och utvecklades snabbt till en populär fritidssysselsättning. En utpräglad skönhetsavel med många av jakthundsraserna tog fart. Foxterriern blev en av de populäraste utställnings- och sällskapshundarna och den jaktliga aveln kom alltmer i skymundan och de jaktliga egenskaperna försvann gradvis.

JAKTTERRIERN SKAPAS
Till Tyskland kom de första foxterrierna omkring år 1880 och den blev snabbt populär som utställnings- och sällskapshund även här. En liten grupp jägare i södra och västra Tyskland påbörjade strax före första världskriget en jaktavel med foxterriers. Deras mål var att bibehålla och utveckla grytjaktsegenskaperna och behålla det lilla kroppsformatet och den trimningsfria pälsen.

EN UTBRYTARGRUPP
Tre framträdande män i denna grupp var Överjägmästare Rudolf Frieß (även känd som Wachtelhundens skapare), Godsägare Walter Zangenberg och Fabrikör Carl-Erich Grünewald. Efter första världskriget bildade de en utbrytargrupp ur foxterrierklubben. Deras mål var att avla fram en svartbrun terrier för grytjakt. Till deras hjälp kom Dr Heck Hagenbeck, ägare till Hagenbecks Zoo, som skänkte dem en kull med fyra svartbruna terriervalpar som enligt uppgift skulle vara renrasiga foxterriers. Man beslöt att dessa skulle bli stamhundar till en ny ras som skulle kallas ”Jaktterrier”.

Zangenberg parade de fyra svarta hundarna med mörkt tecknade och jaktligt dugliga foxterriers som han valde ut bland sina egna hundar. Zangenberg hade på sitt gods en stor hundgård med över hundra hundar. Denna väg visade sig inte vara framkomlig, man fick mer och mer vita tecken på hundarna och lyckades inte heller bra med inavel på de fyra svarta hundarna, avkommorna till dessa syskonparningar hade ej de önskvärda jaktegenskaperna och dessutom dålig nervkonstitution.

DEUTSCHER JAGDTERRIER_CLUB e.V.
Till gruppen av intresserade slöt sig den kunnige hundmannen Dr Herbert Lackner, tandläkare från Königsberg. Han hade framgångsrikt skapat en ”jaktschnauzer” där han avlat fram både viltskärpa, skalldrivning, luktsinne och jaktförstånd.
Man satte nu mer formellt upp sina mål för skapandet av rasen ”Jaktterrier”, den skulle vara svart med rödbruna tecken, besitta skärpa, drevskall, vattenpassion och stort jaktförstånd. Den skulle korsas fram enbart ur terrierraser. För att genomföra detta avelsarbete bildade man 1924 ”Deutscher Jagdterrier-Club e. V.” som år 1926 registrerades som officiell förening.

ETT MÅLINRIKTAT AVELSARBETE PÅBÖRJADE
Dr Lackner fick uppgiften att leda avelsarbetet för att skapa den nya rasen. Han började undersöka vilken hund som var far till de fyra svarta kullsyskonen från Hagenbeck. Han kom fram till att fadern måste vara en strävhårig rödbrun terrier med svart sadel som stod i hundgården bredvid foxterriertiken som var moder till valparna. Sannolikt var denna hanhund en Welshterrier eller korsning mellan Welsh och Irländsk terrier.

Uppmuntrad av detta och av gammal Engelsk kynologisk litteratur där urterriern beskrevs som svart med rödbruna tecken beslutade han att man måste söka efter nytt avelsmaterial i England. Man fick kontakt med några storgodsägare i England som höll kvar vid jaktavel av terriers av en typ som kallades ”Old English Terrier”. Dr Lackner lyckades få köpa en tik som helt motsvarade de exteriöra egenskaper man ville ha. Hon var svart med rödbruna tecken, rektangulär och välvinklad med kort, hårt strävhår. Man fick betala 600 mark för henne, en enorm summa pengar vid denna tid. Tiken döptes till ”Forma Baltia” och visade sig vara en god nedärvare av både exteriör och jaktegenskaper.

Samtidigt lyckades Grünewald få köpa en Welshterrier av god jaktlig stam. Hunden kallades ”Färber vom Schützenrain” och hade en mycket stabil mentalitet och visade sig även vara en mycket god nedärvare. Ytterliggare en Welshterrierhane, ”Helfer Baltia” från god jaktlig härstamning infördes i aveln av Dr Lackner. Dessa tre avelsdjur, ”Forma, Färber och Helfer” kom att bli de verkliga stamhundarna i rasen, i mycket större utsträckning är de tidigare använda hundarna. När dessa tre hundar infördes i aveln lyckades man snabbt stabilisera den mörka färgen, goda exteriören och jaktegenskaperna.

TIDIG UTVECKLING & INMÖNSTRING
Man började tidigt att mönstra hundar för att hitta kandidater till rasen. Den första utställningen hölls redan 1927. Man beslöt att redan från början ställa krav på jaktlig meritering för att en hund skulle släppas in i rasen. Man krävde skriftliga intyg på jaktliga prestationer. Många hundar föll bort på denna regel och antalet hundar som togs in i stamboken de första åren var lågt. De första 28 hundarna stambokfördes 1931, däribland de fyra kullsyskonen från Hagenbeck. 1932 registrerades 72 hundar, huvudsakligen valpar till de hundar som togs in året innan men även några nymönstrade, däribland ”Färber vom Schützenrain” som efter jaktlig prövning registrerades i stamboken. 1933 registrerades 122 hundar, däribland ”Forma Baltia”, efter detta år mönstrades inga nya hundar in utan aveln fortsatte med avkommor till registrerade hundar.

DICIPLINERAD AVEL & ÄNDAMÅLSENLIGA JAKTPROV
Man insåg tidigt värdet av ändamålsenliga jaktprov. Redan 1937 hade man anlagsprov (Anlagenprüfung, numera Zuchtprüfung) och fullbruksprov (Gebrauchsprüfung) med i allt väsentlig samma regler, bedömningsmoment och poängsystem som idag.

De jaktliga avelsmålen var redan från början samma som de är ännu idag. En grythund för jakt på räv och grävling, en vildsvinshund och kortdrivare, en vattenapportör och mångsidig eftersökshund. Av de önskvärda egenskaperna var det skärpan som var lättast att befästa eftersom den fanns med från terrierursprunget. Att avla fram bra drevskall och spårnoggrannhet var svårare eftersom det endast undantagsvis fanns hos de hundar man utgick från. Man lyckades dock tack vare disciplinerad avel med hårt urval och med hjälp av anlagsproven att relativt snabbt befästa dessa egenskaper utan att tappa i skärpa. Rasens popularitet hos tyska jägare ökade snabbt och idag är den en av de allra vanligaste jakthundsraserna i Tyskland.

Källor:
Schindl, H. 1995. Deutscher Jagdterrier. Kynos Verlag. Mürlenbach.
Bierwirth, W. 1995. Der Deutsche Jagdterrier. Neumann-Neudamm. Morschen-Heina.
Haus, B. & Schindl, H. 2001. 75 Jahre Deutscher Jagdterrier-Club e.V. Deutscher Jagdterrier-Club e.V,
Översättning: Johan Sonesson

 

TJTK logga farg transparent bakgrund 250

En snabb fråga...

Vilken är den främsta anledningen till att du är medlem i TJTK?

Sponsorer rasspecial